Absolut Anna

Det var underbart i fredags, att få höra min älskade lisas röst igen. Gud det känns som att det var år sedan vi sågs, men ändå har tiden gått stundvis så otroligt fort.
Vi tog mammas bil bort, köpte av pappa på en flaska vin och varsin öl för systemet hade stängt (Sånt som händer med halvplanerade men ändå spontana planer). Sen åkte vi runt två tre mil till hennes stuga, och det var så välbehövt.
Redan på bilresan började terapin, all jävla skit som jag burit runt på som i en jäkla ask. Hållit allting försiktigt inom mig för att inte få asken att brista, Pandoras ask med sju sorters olycka.

Jag undrar om han kommer inse att det var mer känslor inblandade än jag hitills vågat erkänna, måhända att jag vältrar mig i bitterheten och sorgen nu och blåser upp sekiner. Men helvetet det skiter jag i, jag tillåter mig att svära, sura, sparkas, gråta och bara få ge uttryck för det gapande hål av förlorad kärlek som annars hade ätit mig. Men så ligger man där ändå på natten på de svala lakanen och saknar någon som kan värma upp dem åt en.

Väl i Lisas stuga så korkade vi upp vinet, drack ölen och shottade hennes fars Whiskey och akvavit. Det är kanske inte jättechockerande att vi blev askalas karate fulla och att hela kvällen är i en stor dimma. Men jag minns i alla fall hur söt vattenpipan var, hur hon värmde mitt hjärta genom att lyssna, men framför allt att få tänka på någonting annat.
Vi höll tal om vårat starka manshat och skålade för att tack gode gud är inte vi så sviniga som dem och att deras svineri syns i förlägningen av deras mellangärde, att allt samlas där och tar över deras hjärna och hjärta totalt.
Dumma män.

Vi sköljde ner de äckliga shottarna med Ben and Jerry's fantastiska cookie dough glass och pratade om psykologiska böcker, Marianne Fredriksson och om Håkan Hellströms enda kärlek som han sjunger om i Brännö serenad.

Och efter att vi deklarerat våran kärlek till varandra och sedan den bittra insikten att kärlek finns fan inte (kryptiskt nog). Så däckade jag, någonstans efter bastun, sms'et till aset jag inte ska kontakta, raderingen av hans olästa svar och en can can dans.

Det är väl först nu som jag har hämtat mig. Och gud vad jag längtar bort nu, imorgon blir det en tripp till AMS och skriva in sig som värdelö... jag menar arbetslös igen. -suckar-
Men det känns lovande, jag är så redo på att ge mig av att jag skulle kunna börja flyga.
Och det är en jäkligt fin känsla trots omständigheterna.

PS. Efter den förra misslyckade bloggsidan (den vägrade öppnas av min webbläsare, jag känner mig dissad) så började jag om bloggen här istället. Samma inlägg är inne och jag har pimpat upp sidan litregrann istället. DS

Nästa vardagsnotis inom några dagar, troligen snarare än jag tror men liite längre än vad du förväntar dig.
Kram!