Solskens höst
Igår gick jag och lade mig på en någorlunda resonlig tid, vid ett stängdes dagboken efter att jag fyllt i dagens eskapader och sen började jag läsa en bok så runt halv tre var jag väl i stånd till att kunna somna.. tänkte jag?
Under de två veckorna som gått som jag nu varit hemma och försökt hämta mig ifrån allting som hänt så har inte mycket hänt emotionellt. Inga större känslosvall, faktiskt inga nyktra tårar, bara konstaterande av fakta till några vänner.
"Det här och det här hände.. och jag kände mig såhär och såhär och nu mår jag såhär och vet inte vad jag ska göra."
Och de har liksom känslosvallat litegrann åt mig tror jag, i min brist på att kunna uttrycka någonting alls har de svurit, de har förbjudit mig fortsatt kontakt, de har sympatiserad med mig, kramat mig, gett mig oroliga blickar rakt in i ögonen med sådär krokiga ögonbryn och en panna i bågor som att försöka se rakt in i mitt hav av förvirring. Men jag hade tappat bort mig, det jag gjort som mest är att rycka på axlarna, säga "men,men.." och avfärda ett snett leende.
Men igår natt efter att boken stängts så kom allt. Saknaden, bitterheten, ilskan, sorgen, svedan, smärtan och tårarna. Det gick inte att få ände på. Allting bara loopades och intryckt så långt på kanten som möjligt önskade jag att han låg där bakom mig och kysste mig mellan skulderbladen igen. Det skulle ju blivit bra.. det borde ha blivit bra. Jag hade fan i mig till och med förtjänat ett bra den här gången, detta var inte berättigat.
De senaste tre veckorna har det inte funnits någon gud, han gav mig min vackra sommar som en slags avskedspresent. Prestenten tog slut såfort jag lämnade destination Gotlands färja och klev på fastlandet igen. Då jag (fortfarande salongsberusad) satte mig på tåget till Göteborg. De första två dagarna som jag var där i förvirring och ovisshet.
Jag måste få skriva av mig ångesten, det är det som hjälper bäst.
Att få formulera helvetet för en gångs skull.. inte rycka på axlarna, säga "men, men.." och försöka halvhjärtat le och undvika oroliga vänners genomträngade blick.
Det är inte bra, det är inte okej, men jag orkar inte leva ut det konstant för jag skulle nog falla lite hårdare än jag orkar med nu.
Jag ska aldrig i mitt liv bli kär igen. Det har inte gett mig annat än sånt här, knappt på riktigt lycka.
Det har gett mig som mest en luddig sommar i tron på någonting som inte fanns, halvdåliga lögner som jag blåögt trodde på och imaginära rosa moln.
Grymt party alltså.
(Nej jag leker inte alltid Goethe, jag började bara blogga i en konstig fas av livet.)
Under de två veckorna som gått som jag nu varit hemma och försökt hämta mig ifrån allting som hänt så har inte mycket hänt emotionellt. Inga större känslosvall, faktiskt inga nyktra tårar, bara konstaterande av fakta till några vänner.
"Det här och det här hände.. och jag kände mig såhär och såhär och nu mår jag såhär och vet inte vad jag ska göra."
Och de har liksom känslosvallat litegrann åt mig tror jag, i min brist på att kunna uttrycka någonting alls har de svurit, de har förbjudit mig fortsatt kontakt, de har sympatiserad med mig, kramat mig, gett mig oroliga blickar rakt in i ögonen med sådär krokiga ögonbryn och en panna i bågor som att försöka se rakt in i mitt hav av förvirring. Men jag hade tappat bort mig, det jag gjort som mest är att rycka på axlarna, säga "men,men.." och avfärda ett snett leende.
Men igår natt efter att boken stängts så kom allt. Saknaden, bitterheten, ilskan, sorgen, svedan, smärtan och tårarna. Det gick inte att få ände på. Allting bara loopades och intryckt så långt på kanten som möjligt önskade jag att han låg där bakom mig och kysste mig mellan skulderbladen igen. Det skulle ju blivit bra.. det borde ha blivit bra. Jag hade fan i mig till och med förtjänat ett bra den här gången, detta var inte berättigat.
De senaste tre veckorna har det inte funnits någon gud, han gav mig min vackra sommar som en slags avskedspresent. Prestenten tog slut såfort jag lämnade destination Gotlands färja och klev på fastlandet igen. Då jag (fortfarande salongsberusad) satte mig på tåget till Göteborg. De första två dagarna som jag var där i förvirring och ovisshet.
Jag måste få skriva av mig ångesten, det är det som hjälper bäst.
Att få formulera helvetet för en gångs skull.. inte rycka på axlarna, säga "men, men.." och försöka halvhjärtat le och undvika oroliga vänners genomträngade blick.
Det är inte bra, det är inte okej, men jag orkar inte leva ut det konstant för jag skulle nog falla lite hårdare än jag orkar med nu.
Jag ska aldrig i mitt liv bli kär igen. Det har inte gett mig annat än sånt här, knappt på riktigt lycka.
Det har gett mig som mest en luddig sommar i tron på någonting som inte fanns, halvdåliga lögner som jag blåögt trodde på och imaginära rosa moln.
Grymt party alltså.
(Nej jag leker inte alltid Goethe, jag började bara blogga i en konstig fas av livet.)
Kommentarer
Trackback
